Kvinnlig instinkt

Under ett par veckor nu, det vill säga sedan skolan började, har jag inte haft någon sådan där ork som jag haft innan att stå inne med en mp3 i badrummet i 30 minuter för att få den där wonderful touch'en på min make-up och till mitt hår. Det säger nej.
Jag kletar på lite mascara och vänder huvudet upp och ner och sprayar i dåliga ämnen i håret så det står upp, på vägen till skolan så lägger det sig. Och om man inte riktigt är vaken ännu så är det en riktigt väckarklocka.
Men egentligen, varför står tjejer i badrummet i flera timmar för att sminka sig och fixa the perfect thing för håret? Vem gör man sig snygg för? "Men jag klär bara upp mig för mig själv" är det dummaste citatet jag någonsin hört. För så är det ju inte, right?
Om jag klär upp mig så är det ju självklart för att jag vill att i alla fall någon ska se mig.
När jag köpt nya kläder är det ju självklart att jag blir lite rörd när någon kommenterar dom, eller ännu bättre; säger att de är snygga!
Idag var första dagen jag stod riktigt länge inne i badrummet, det var en kvart. Wow va?
Jag sminkade mig svart och rosa och tuperade håret lite fint och hade en morgonstund för mig själv tillsammans med Placebo och Brian Molkos underbara röst.
Och vips var man skitsnygg.
Problemet är att när man är hemma efter en lång skoldag är man inte snygg längre.
Mascaran har klumpat sig, läppstiftet är borta, ögonskuggan är kletig och pudret syns inte.
Håret hänger ner i ansiktet på en och den superfina klänningen är blöt på grund av regnet.
Varför gör man sig alltid till besvär?
Vem försöker jag lura?
Idag ville jag vara fin för att jag var sådär lite ledsen och ville kanske ha en söt komplimang, och hell yeah det fick jag, men sedan försvann den där känslan och den hela kvarten av pain för att bli snygg var bortblåst.
Jag orkar inte. Jag har ingen att klä upp mig för. Ingen att vara sådär jättesöt så man bara svimmar för. Jag behöver inte vara trevlig för ingen pratar med mig. Jag behöver inte klä mig snyggt för ingen tittar på mig. Jag behöver inte lära mig gå i klackar för jag har ingen att visa upp dem för. Jag behöver inte sminka mig, för ingen kommenterar mina finnar ändå.
Så varför utsätter jag mig själv för allt? Egentligen? Jo, jag väntar ju också på the one and only som bara sveper förbi och gör så det kittlar i magen. För när han kommer vill jag kunna säga "wow" och han ska kunna säga detsamma till mig. Nej det låter inte logiskt, eller gulligt eller något sådant, och det ska det inte heller! För jag vet inte ens om det är så my twisted mind fungerar. Det är kvinnlig instinkt att vela vara snygg och vältränad och ha "the thing" som ingen annan har. Min "thing" är att vara kort och läpplös med klumpig mascara tydligen.
Det är ju bara så osexigt. Right?