Show me what's right. What's wrong.

Det berör mig lite sådär varmt i hjärtat av att upptäcka hur omtyckt jag.

Den enda jag pratat med i skolan idag har vart David.
De andra bara sket i att jag fanns, idag igen.
Dessutom misslyckades jag ganska grovt med orienteringen idag, och fick bara VG- på SO-provet pga av att jag svarat lite på fråga två (vi skulle välja en fråga, läraren tyckte jag svarat på två) för att nå högre betyg, vilket gav mig ett minus i kanten. Tack Skallepär, jag gillar dig också.
På bussen såg jag den där killen igen.
Du vet han. Alla uttalar hans namn olika. Han du vet. Amen, hallå. Han som kränkte mig och gav mig massa rykten och totalt sänkte min självkänsla. Han som var kär i mig du vet. Just det, nu vet du. En ny man. Mannen på P som inträffade för hela ett och ett halv år sen. Jag gillade honom inte då, och gillar honom inte nu.
Han klev på bussen, tittade på mig, satte sig långt bak.
När vi gick av, självklart på sama station, väntade han tills jag klivit av bussen och gått en bit innan han steg ur.
Jag glädjer mig åt det där. Vad som kan hända på så kort tid.
Men vem försöker jag lura?
Jag är inte otyckt. Så är det bara. Det är inte jag. Gud vill inte att folk ska tycka om mig.
Förstår ni nu varför jag är ateist? Jag vill inte tro på en Gud som vill mig något ont.
Inget barn ska utstättas för smärta. Barn ska växa upp och vara glada. Ha en bästa vän och en mamma och pappa. Någon som älskar dem. Det hade jag. Men något gick väl fel antar jag. För under en period på fyra år nu har jag inte mått okej. Mot kvällarna dyker hatet upp. I skolan den där vetskapen om att vara utanför. På väg hem irritation.
Jag vill inte se barn leka och skratta och vara glada.
Jag vill, att om Gud straffar mig ska Gud straffa alla.
"Gud som haver barnen kär".
Jag vill inte behöva vara utanför. Känna hat. Ilska. Bli irriterad och bitter.
Jag vill le av glädje och känna mig omtyckt.
Jag vill kunna gå till skolan och veta att idag blir en bra dag.
Jag vill inte att folk ska stirra på mig eller ge mig kommenterarer för att jag inte är som de är.
"Hon har rosa hår och konstiga kläder, hon är emo"
Din lilla tönt du vet inte ens vad det är.
Du har för mycket fritid och du är kortare än vad jag är.
Säger jag något om deras kläder eller hur de är så är jag oförskämd och dum.
"De är normala" säger folk.
Så jag är onormal för att jag sticker ut?
Är det inte bättre att sticka ut och våga.
Nej tydligen inte. Jag blir ju aldrig nöjd. Jag vill vara den jag är, men ändå få komplimanger eller ett sött meddelande. Jag vill kunna ha vänner och kunna träffa nytt folk.
Jag blir lite socialt handikappad av det här.
Jag kan inte riktigt föra en konversation för jag blir så konflikträdd.
"Tänk om de överger mig som alla andra"
Jag orkar inte mer.