du är lika fejk som en horas leende mot nästa torks

Alla mina "manliga förhållanden" har vart ju wasted time, så nu ska jag göra en Patrik-Ekwall-CryOut och fråga "vem ska ta ansvar för det här?!".
Mitt handlar dock inte om porrsurfning och att min ekonomi inte räckte åt, nej nej.
Mitt handlar om, just det, killar. Eller svin. Kalla dem vafan ni vill.


Jag förstår inte den där lilla grejjen som ska kallas kärlek. Jag vet inte om jag någonsin vart kär i en människa. Eller om jag bara älskat den där känslan av att någon annan tycker om mig. Eller att jag kanske bara är kär i kärleken.
Jag vet inte.

A var den där första killen som gillade mig, någonsin. I alla fall som jag kunde säga "men hey jag tycker om dig också" till.
Jag vet att första gången jag träffade honom var jag liten, jag hade tvåfärgat skabb-hår och lyssnade på My Chemical Romance. Han var kompis med Sanna, och vi hade bara chattat. Fastän vi gick i samma skola och skit liksom.
Då var det max Februari.
När mamma fyllde år (4 augusti), kom pojken hem från ett helt sommarlov i typ något random land. Klockan halv tolv träffades vi utanför min dörr och bara pratade tills klockan slog två, han hade nämligen bara sagt till sin pappa att han skulle ta lite frisk luft.
Vi fortsatte träffas, nästan varje dag. Pratade i skolan, umgicks på helger, han kom förbi mig varje dag efter sin träning.
Dagen innan hans födelsedag så gick vi ut igen, sent på kvällen. Nej, okej; det var inte sent-bara jättesvart. Vi gick mot gravfältet och satte oss där. Pratade mest, han försökte skrämma mig med mördarclowner, problemet var att han själv blev rädd.
Då, utan förvarning, kom den där kyssen. Jag vet inte från vad eller någonting. Men det var så mysig. Det var bäcksvart ute, så jag såg hans konturer only. Men man la märke till att han blev generad, för han blev varm.
Vi pussades massor, och ibland undrade man "är det här A eller en mördarclown".
Vi fortsatte träffas eftersom, ganska länge till och med.
Vi var dock aldrig tillsammans, men det behövdes inte.
För, vem bryr sig?
Någongång i typ November var jag hos A och vi skulle över till hans kompis, när J knackade på dörren och steg på. Alla vi tre gick "kompisen" och där busade jag o J ganska mycket, jag och "kompisen" också, dock inget perverst bus som ni kan tänka er utan typ "hej jag tar din mössa försök fånga den", för alla njuter ju av att vara ett huvud längre än mig.
I välket fall som helst,
dagen efter denna händelse så fick jag J's msn och vi började chatta, när jag skulle ut bad han om mitt telefon-nummer och ja han fick det. Vad kan han va för mördare, jag träffade honom ju igår. Vi messade hela dagen och min promenad med Sanna blev för en gångs skull ovanlig, jag hade en söt pojke att messa med.
Ja. Mot kvällen när han frågade vad jag gjorde så är man ju snäll och frågar honom detsamma.
"Sitter och tänker" svarade han.
"På något speciellt?"
"Ja. Jag tror jag är kär"
"Håhå, jaså who's the lucky one?"
"Du. . . "
Sen kom inga mer mess fram. Min stora tanke var "whattafakk vi träffades ju för första gången igår. Eh?" Men, så var det. Och han messade kärleks-mess till mig en hel vecka. På lördagen träffade vi, vi drog och käkade kebab med A. Fast, vem bryr sig egentligen? Kebaben dög inte för mig, jag drack cola och käka äpple som den coola vegeterianen jag är.
Hemma hos A pratade jag och J väldigt mycket, och det blev sådär jättepinsamt för J satt på en stol bredvid A (som höll på med datan) och la huvudet mot hans skrivbord och tittade på mig och log. I en timme. Jag kunde inte titta på honom, för då blev jag röd. Jag kunde inte se på vad A gjorde, för då såg man J ur ögonvrån. Så jag ställde mig bakom J, och började pilla med hans hår. A satt och flinade för sig själv. När jag slutade pilla med J's hår rufsade han till det om och om igen för att jag skulle fortsätta. Klockan halv tolv ringde mamma och sa att eftersom jag inte har någon nyckel måste jag komma hem nu, för de låser dörren för de ska sova. Där sabbade hon the perfect day. Nej mamma, det gör inget. Jimmy följde mig hem, för när jag inte skulle va kvar ville han också gå.
Han följde mig hem, och utanför A's port tog han min hand och höll tryckte den hårt mot sin dessa 100 meter som skiljde mitt och A's hus från varandra.
Utanför bad han mig stanna lite.
Han höll om mig, la hakan på mitt huvud (för han var ju så lång) och gungade från ena sidan till den andra med mig i sin famn och viskade hur otroligt söt han tyckte att jag var.
Då, pirrade det i min mage.
Då, var jag världens lyckligaste.
När jag kramade honom hej då så gav jag honom en puss på kinden, men han dröjde kvar lite längre, så han fick en snabb puss på munnen. Mjukare läppar har jag aldrig vart med om.
Det var som att pussa på någons kind, sådär mjukt och älskvärt.
Sedan messade han mig hela natten och berättade hur otroligt mycket han tyckte om mig.
Idag, är både jag och A samt J dödsfiender verkar det som.

Tyvärr, är jag så dum att jag saknar den där lördagen.
Det var nämligen en av de bästa dagar jag vart med om.
Det var så mysigt och underbart, älskvärt och sött.
Jag mådde så bra och kände mig så omtyckt.
Jag bara önskar, att den dagen kan komma igen.
Men kanske med någon annan.
Med lika mjuka läppar.
Och samma underbara ögon. .