Sanningen Svider

Jag har tänkt. Wow.
Jag tänker mer än jag pratar.
Jag hatar mer än tycker om.
Jag säger att jag ska men gör det aldrig.
Jag mår oftare dåligt än bra.
Jag är nästan alltid ensam.
Jag är antingen jätteglad eller jättedeprimerad, inget mittemellan.
Antingen är jag tyst eller pratar jämt.
Jag skriver hellre än pratar.
Jag hittar bara negativa saker med mig själv,
och när jag väl ser något positivt så var det antingen slumpen eller så förstår någon den känslan.
Jag klär gärna ut mig för att få låtsas vara något jag inte är.
Jag tas som en negativ människa och de flesta ogillar mig.
Jag blir lätt arg eller irriterad, speciellt om något kommenterar mig/mitt utseende/ eller bara helt random frågar om jag är sur när jag inte är det.


Jag var inget populärt barn.
Jag hade rosa hår, gick för mig själv, skar mig och sa vad jag tyckte till helt fel människor.
Folk gick emot mig utan att veta vem fan jag är.
Folk har inga höga tankar om mig, de ser på mig och får en bild i sitt huvud,
varför inte leva upp till det?
Varför inte vara knasig och annorlunda och skrika?
Varför får jag inte vara glad och barnslig utan att någon idiot frågar?
Har inte jag samma mänskliga rättigheter som andra att ändras?
Att leva?
No darling, you're a mistake
???????????????????????