Inspiration

På senare tid har jag fått en kick. Jag vill måla och rita och skissa.
Bara dra penna och pensel över papper och låta tiden flöda.
Jag har massa bilder i huvudet jag vill ha.
Tyvärr är jag lite för dålig på handen för att kunna få fram mina bilder rätt.
Det är störande.
Jag säger inte "Jag kan inte" eller "Nu ger jag upp".
Jag försöker, om och om igen.
Men vissa saker klrar man inte här i livet.
Bara för att jag älskar att sitta och rita betyder det ju inte att jag är bra.


När jag var liten ritade jag något enormt mycket.
Jag var väldigt mycket för mig själv. Väldigt inåtvänd. Hade i stort sett en lekkamrat, och henne är jag ännu med. Så därför passade ju faktiskt ritandet mig som handsken.
Jag fick göra vad jag ville.
Varje kväll på fritids fick jag sitta och rita ut nya papper, för jag hade tagit slut på alla som fanns.
När vi tömde våra lådor och skulle ta hem allt, kunde jag få ta hem tre kassar med bara teckningar.
Jag ritade efter min hjärna, min fantasi.
Men självklart fuskade man ibland och la pappret över en bok och drog några streck.
Men på så sätt lärde man ju sig rita nya saker och sen börja öva.

För några år sedan slutade jag rita.
Jag började fota istället.
Och eftersom jag inte hållt på med det så länge så är jag inte så bra på det heller.
Första året fotade man ju bara kompisar och släkt, så gjorde man även andra året.
Nu i år har inte så mycket blivit av, pga av att jag är så inställd på en systemkamera jag hitills inte haft råd med. Nu har jag det. Ska snart köpa den.
Och både mina ritfingrar och mitt fotosinne flödar med idéer.

Why do people kill people who kill people, to show people that to kill people is bad?

Cago en tu leche

En misslyckad kväll som består av en dejt med das bästa vän i en snabb promenad för att sen hämta barn på disco. Äta gröt/tårta/Aladdin-choklad så magen gör ont och det smakar spya i halsen för att sen pussa henne farväl. Ungarna la sig frivilligt 45 minuter innan bestämd läggtid, så jag var rätt nöjd just då.
Nu i efterhand ångrar jag lite att jag är barnvakt åt sovande barn, för jag vill också kunna vara ute och försöka vara social.
Mitt problem är att det spelar ingen roll hur social jag än är, ingen uppskattar mig.
Det är så kul. Jag kan vara mig själv, eller verkligen försöka vara trevligt till och med, ibland överanstränger jag mig för att få ihop en bra konversation för att slippa vara så utanför.
Men allt slutar alltid likadant; på soptippen.
Jag hatar mig själv i de stunderna.
Då jag kan försöka vara så jättetrevlig och försöka få ihop ett samtal.
Jag duger bara när jag klär ut mig till fjortis. Då till och med busvisslar folk efter mig.
Är det meningen att man ska behöva springa ifrån den man verkligen är?
Ska jag inte få vara jag?
Ska jag inte få vara exakt just den jag är?
Kort. Mullig. "Stora" blå ögon, smala läppar. Klänningar. kullerbyttor i sandlådan.
Nej. "Du ska färga håret blont, ha brunkräm och idomin på läpparna".
Idomin smörjer man in barnrumpor med och morfar använde det på hästarnas ben när jag var mindre. Nej tack för idomin. "Du ska ha dessa kläder på dig och dricka chailatte". Åh nej, Ebba den där går jag inte på.
En dag "slog jag vad" men en kille i klassen som påstod att jag skulle vara mycket snyggare som fjortis. Så dagen efter kom jag till skolan i uppsatt hår och vita jeans och lät två andra klasskompisar sminka mig i ungefär 45 minuter, vi fixade håret och jag fick låna någon skitful tröja av ena tösen.
Brunt puder, rosa kinder, klumpiga fransar, markerade ögonbryn, idomin.
Håret i knut, luggen uppsatt.
Vita jeans.
Det spelar ingen roll hur mycjket folk än glodde, log, viskade och bussvisslade.
Det var inte jag, och det märktes.
Trivs man inte så är man inte snygg. No matter what.
så nu sätter jag upp mål för mig själv;
-Stå alltid för den du är. Ljud aldrig för dig själv.

Sen har jag ju lite andra mål för detta år ;
-Lär mig fler meningar på spanska som kanske kan ge mig ett G (med cago en tu leche har jag inte kommit långt)
-Lära mig nya bra ord
-Höja mina betyg så det bara skriker om det, för självkänslan
-Bygga upp ett stadigt självförtroende
-Leta jobb och skriva ett "CV" (detta gäller dock inte förrän 2009 då jag är 16)
-Bli mer hälsosam

I mina egna öron och ögon både ser och låter det bra.
Vad ni tycker?
Tja, det skiter jag fullständigt i.

Who?

Vem är jag?
Jag vet varken vem jag är eller vad jag bloggar om.
Jag vet inte vad klockan är eller vilket datum det är, jag vet inte om jag mår bra eller dåligt, om jorden snurrar medsols eller motsols. Ibland vaknar jag på mornarna och undrar var jag är. Vem jag är. Hur jag lever. Hur jag är. För ibland, väldigt ofta, vet jag inte vem jag är.

Varför finns vi? Varför just jag av miljoner små spermier?
Finns Gud? Och i sådana fall; varför valde han mig? Vad är mitt öde?
Jag tror inte på ödet. Jag tror inte på Gud. Jag tror inte på "nånting".
Jag tror på möjligheter. Men inte alltid. Ibland tror jag faktiskt inte på något alls.
Då vill jag lägga mig ner och sova dagarna genom och bara tyna bort.
Det är väl ganska onödigt att finnas utan att ha någon mening?
Vi lever. Alla pluggar i minst 9 år, sen pluggar man vidare eller jobbar tills man är 60 sen lever man på för lite pengar tills man dör och vips så är man borta och fattar ingenting.



Ibland känner jag mig som Marvin, ni som sett Liftarens Guide Till Galaxen vet.
Ni som inte sett den; Marvin är en av många robotar man testbyggde för att se om man kunde lära robotar känna. De var prototyper och alla hade endast en känsla, ex en var kär, en glad. Marvin är deprimerad hela filmen.
Ibland känner jag mig som honom. Som att hela jorden bara rasar sönder och samman under varje steg jag tar. Finns inget hopp och ingen mening med att leva när man inte vet vem man är eller varför man finns.
Ibland är jag jätteglad och förstår inte hur man kan må dåligt.
Jag blir som ett barn i en godisaffär i vissa stunder.
Tyvärr är det lite för sällan. Än. Det går ju att ändra på.
Jag vet bara inte hur..


Jag vet inte vem jag är eller vad jag gör här.
Varför jag lever, eller varför du lever.
Jag vet inte vad jag bloggar om eller vart jag vill komma eller något alls.
Jag vet inte varför jorden är just runt och inte oval eller hur långt kineserna skulle falla om jordens dragsningskraft dog. Jag vet egentligen ingenting som är bra att kunna.
Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill.
Jag vet ingenting.

Candy-Time

Ja, nu har jag äntligen massor av tid för mig själv.
Jag kan göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill med vem fan jag vill.
Allt är så simpelt, det är bara vakna på mornarna och se till att fortsätta andas så rullar allt på.
Skolan var bra och mys igår och efter det fick jag en ny haircut, och idag efter skolan åker jag och Sanna till stan för lite shopping.
Jag är på jakt efter så oerhört mycket men har tur om jag hittar hälften.


För övrigt tänkte jag ge er liksom ett litet, hm. . . Movie-tips?
Typ; Se denna film or you shall die!
Nejdå, men nästan.
Napoleon Dynamite.
Sett tre gånger, köpte den för ett tag sen och såg på den igår igen.
Jag hade glömt bort hur mycket man skrattar.
Handlar om lilla rödafro-hårige Napoleon Dynamite som är en mobbad nörd som ritar skitfult som får en ny vän, Pedro. Vi får följa Napoelon hemma med sin uncle Rico och sin 32-åringe bror, vi kallas honom "Någonting", som ännu inte flyttat hemifrån.
Pedro upptäcker en skylt i skolan och bestämmer sig för att tävla omn vem som kan bli elevrådsordförande och Napoleon ska hjälpa till med sina bästa moves.

För övrigt är det en bra dag i skolan idag, för vi slutar en timme tidigare.
Och det är en mycket bra dag på onsdag, då börjar vi tolv och slutar halv tre.
Och idag är det en bra morgon, för jag kan koka mannagrynsmjölk utan att bränna mjölken, mitt hår är fint och ser ut som en igelkott. Men det är också en dålig morgon, för jag har världens sämsta låt på hjärnan (Warrant-Cherrpie) och är sur på vår dator för den sabbar mina Sims 2 spel. Dum kossa!

I wanna say "I do"

Lalalalalalalalalalalalalalalalalalalalalalala

Jag saknar något. Något som var lite speciellt.
Vi kunde åka på middag och efter middagen gick jag och G upp i "hans" rum och la oss i sängen, han höll om mig och sen somnade vi. Bara sådär.
Han låg intryckt mot väggen, min rygg mot hans mage, hans arm runt mig, han andades i min nacke, och vi sov. Ibland bara någon minut, men vem bryr sig? Det var så mysigt.
Jag vill kunna lägga mig i sängen och känna att någon lägger armen runt mig. Andas mig i nacken.
Grejjen är den att jag vill inte ha tillbaka honom. Jag vill ha något nytt, något bättre.
Vem vill ha en kille som dumpar en för en gravid fjortis?!
Innan jag började gilla G tyckte jag om en pojke väldigt mycket, men vi slutade prata lika mycket under den tiden "i mitt liv", nu återfår vi kontakten.
Och jag vet inte om jag tycker om honom som förut, eller om jag ens vill det.
Jag kanske bara vill träffa honom som vi sagt. Äta glass och prata strunt och kramas.
Inget mer? Eler så gör vi det och jag vips faller för honom.
I hate my twised mind.

Sanningen Svider

Jag har tänkt. Wow.
Jag tänker mer än jag pratar.
Jag hatar mer än tycker om.
Jag säger att jag ska men gör det aldrig.
Jag mår oftare dåligt än bra.
Jag är nästan alltid ensam.
Jag är antingen jätteglad eller jättedeprimerad, inget mittemellan.
Antingen är jag tyst eller pratar jämt.
Jag skriver hellre än pratar.
Jag hittar bara negativa saker med mig själv,
och när jag väl ser något positivt så var det antingen slumpen eller så förstår någon den känslan.
Jag klär gärna ut mig för att få låtsas vara något jag inte är.
Jag tas som en negativ människa och de flesta ogillar mig.
Jag blir lätt arg eller irriterad, speciellt om något kommenterar mig/mitt utseende/ eller bara helt random frågar om jag är sur när jag inte är det.


Jag var inget populärt barn.
Jag hade rosa hår, gick för mig själv, skar mig och sa vad jag tyckte till helt fel människor.
Folk gick emot mig utan att veta vem fan jag är.
Folk har inga höga tankar om mig, de ser på mig och får en bild i sitt huvud,
varför inte leva upp till det?
Varför inte vara knasig och annorlunda och skrika?
Varför får jag inte vara glad och barnslig utan att någon idiot frågar?
Har inte jag samma mänskliga rättigheter som andra att ändras?
Att leva?
No darling, you're a mistake
???????????????????????

Rädslor

Vet ni vad jag är otroligt rädd för?
Att spendera hela mitt liv ensam.
Jag är inte så jättepopulär, men hey det är något jag står ut med.
De få vänner jag har är faktiskt bättre än man kan tro, och jag ser hellre att ha en bra vän än tjugo falska. Det är nog min livssyn. Men, jag syftar inte på vänskap. Utan kanske något fint förhållande, eller någon att luta sig emot och kunna prata med om exakt allting. Det är sådant jag är rädd för att leva utan. Då skulle jag få panik.
Jag är människoberoende utan att behöva ha mycket vänner.
Jag är beroende av närhet och när jag känner mig ensam söker jag mig till vem som helst.
En bror, en vän, en syster, en random släkting, en lärare, ett sms, ett telefonsamtal, en teddybjörn.


Vet ni vad jag är otroligt rädd för?
Clowner.
Egentligen vet jag inte riktigt varför.
Det började med att "Det" gick på TV när jag var liten och det var den första skräckfilmen man tjuvtittade sig igenom. Fick sådan panik för skräckclownen som kryper i avloppen.
Därför klarar jag inte av att låsa dörren på toa när jag är ensam hemma och jag "öppnar" alltid upp duschdraperiet i ducshen, annars kan jag inte vara där. Rädslan är för stor.
För några år sedan läste jag i Aftonbladet om pedofil-clownen.
Han var clown på barns kalas och när han skulle göra något utan mask så visade det sig att det var en tidigare dömd pedofil. Då kom rädslan krypande igen.

Vet ni något mer jag är rädd för?
Mörker.
Jag vet inte riktigt varför.
Natten är otroligt vacker och jag älskar att titta på månen och mot stjärnor.
Och jag älskar att promenera ute när det är mörkt.
Men det är oerhört läskigt.
Vem vet vad som lurar bakom nästa hörn?
Eller som H brukar diskutera med mig på msn; "Finns det verkligen inga monster under sängen?". Jadå, finns det monsert i garderoben? Finns det monster under sängen?
De få gånger jag kan sova utan en lampa tänd är om någon är med i samma rum, eller bättre, sover i samma säng.

Jag är även ganska rädd för döden.
Det är en evighet du ligger och ruttnar i marken. En evighet!
Och sen exploderar jorden och då är det forever and ever and ever under marken, som exploderat. Så forever mitt ute i ingenstans.
För jag är så dum att jag inte tror på himmel & helvete eller reinkarnation.
Ändå är det rätt häftigt att alla är så beroende av döden.
Alla kommer dö. Alla tänker på det någon gång.
Så, vad är det för något?

Bakteriebomb-Självmord

För ett tag sedan stod det stort i tidningen "DIN MOBIL ÄR EN BAKTERIEBOMB", guess what kära läsare?! Min bakteriebomb begick självmord. Det är så tragiskt. Nej då, det är det inte.
Är inte så populär på den sedan jag blev dumpad så vem fan bryr sig?
Jag har min reservmobil, min söta Nokia 3310. Den har ju dock inte alla nummer jag samlat på mig och numrena följer inte med fastän man använder samma kort, den är dum.
Så jag har skrivit ner de 20viktigaste numrena och skulle börja sära på Nokia-skiten, men jag får ju inte upp den. Får överleva med en trasig mobil över natten, eller så får kära mor hjälpa mig när hon är hemma. Tyvärr måste jag springa över till Tony och hämta en laddare, vilket jag inte orkar. Tyvärr. Förlåt.

För övrigt, kanske kan förklara vad som hände min bakteriebomb.
Jag var ute på promenad, kom hem och upptäckte ett mess från mor min.
När jag skulle svara med ett "Okej och när blir det då", upptäcker jag att mina knappar 1-3 inte fungerar, samt att joysticken endast funkar upp och åt vänster. Allt jag gjorde var att plocka upp den i fickan. Alltså, folk; Köp inte Sony Ericsson w200i, det är skräp!

Inköpslista

Eftersom jag är så egocentrisk så har jag kollat in massa jävla saker jag vill ha.
Så för att varacool så skriver jag ut sånt här.

*Canon EOS 400D
*iPOD
*Rosa Skullcandy Hesh-Lurar
*Klänningar
*Jeans
*T-shirts
*Böcker
*Filmer
*Skivor
*The Sims 2 spel
*Piercing i näsa och tunga
*Ben & Jerrys (I massor)
*Mössor/Halsdukar/Strumpbyxor/Underkläder


Det här är onödigt skit som inte bör läsas.
Det är slöseri med tid.
"Det här är inte litteratur, det är mensdravel och bajs. Det är bekännelselitteratur. Det här är inte en bok"
Punkt slut.

My Other Face

Madness, as you know, is like gravity. All it takes, is a little. . . . push


Jag vill skriva. Jag vill fota. Jag vill dejta. Jag vill pussas. Jag vill hoppa. Jag vill äta.
Jag vill bada. Jag vill träffa nytt folk. Jag vill köpa nya kläder. Jag vill ha sommar.
Jag vill gå på Pride. Jag vill äta Ben & Jerrys. Jag vill åka till Skåne. Jag vill springa.
Sen vill jag bara sova.
Åter, den där känslan att bara inte orka kryper sig fram.
Jag har vart så sliten hela dagen, så seg.
Våra grannar festade i natt, vilket innebar att jag hörde vartenda ord de sa,
alla ord musiken spottade ur sig, alla rop och alla skratt.
Så jag fick knappt någon sömn. Skolan var mest onödig idag.
Imorgon är det en skoldag på 90 minuter, så blir väl att handla lite kläder.
Om en vecka början skoldagen klockan 12 och idag fick vi våra skolfoton, fy fan va man ser ut.

I am the push that makes you move

Todays Truth

Check out the popular kids
You’ll never guess what Jessica did
How did Mary Kate lose all that weight
And Katie had a baby so I guess Tom’s straight
And the only thing that matters
Is climbing up that social ladder
Still care about your hair and the car you drive
Doesn’t matter if you’re sixteen or thirty-five
Reese Witherspoon,She’s the prom queen
Bill Gates,Captain of the chess team
Jack Black, the clown
Brad Pitt, the quarterback
I’ve seen it all before
I want my money back
The whole damn world is just as obsessed
With who’s the best dressed and who’s having sex,
Who’s in the clubs and who’s on the drugs,
Who’s throwing up before they digest
And you still don’t have the right look
And you don’t have the right friends
And you’re still listen to the same shit you did back then
High school never ends
Bowling For Soup-Hightschool Never Ends

Onödigt vetande

Jag förstår inte riktigt det där.
Nu har jag pluggat sen halv elva och klockan är nu kvart i två.
Jag har pluggat och skrivat klart min uppsats om Ryska Revolutionen & Sovjetkommunismen, och det är nog det tråkigaste jag någonsin läst om.
Annars brukar SO vara ett av mina favoritämnen, men fy fan.
En egocentrisk tsar Nikolaj den tredje(?) som mördas av Sovjeter år 1918 (och i filmen Anastacia är det ingen revolution som mördar dom utan en elak magiker, fy på film-bluffar!).
En Lenin som hyllas som hjälte, jag tycker bara han verkar girig och orättvis.
Och en Stålmannen (Stalin) på det hela som jämförs med Hitler, Hitler och Stalin hade till och med en pakt tillsammans. Men han hyllades ju också av många, alla de som han inte mördade antagligen. "Tack Stålmannen vi får behålla våra liv".

För övrigt var jag på bio igår och såg på Patrik 1,5. Och jag kan säga, om jag inte sett The Dark Knight skulle jagsäga att det här var den roligaste filmen på bio i år.
Men nej nej, Jokern slår allt, förlåt.
För er som är sega; Patrik 1,5 är en bögfilm som handlar om två homosexuella män som ska få adoptera ett barn. De får en lapp om att en Patrik på 1,5 ska flyttas in snarast, när pojken kommer visar det sig vara ett fel. Patrik är en 15årig kriminell pojke som röker, dricker och snusar (men lilla jag föll ju dock, han var så söt).
Jag skrattade så jag tjöt.
Det är väl ett måste att se på bio i år.
Andra måsten; Wall:E


Här var ett till sånt där onödigt inlägg som bara måste komma ut.
Jag har blivit så tråkigt.
Jag är för trött.

Happy Birthday

Till en början; Grattis till min jättesöta lillasyster som fyller hela sex år denna dag.
Jag blir lite glad i magen och varm i hjärtat när hon tjatar om att presenten hon fick av mig var den bästa. I think my sister likes me, (+ att hon fick ju en Magic Cupcake Maker)

För övrigt; Idag var en bra dag i skolan.
Allt bara. . . Flöt på.
Jag och Christian diskuterade massor av saker, precis som det ska vara.
Sanna fortsätter försvinna sådär mystiskt och för en gångs skull var spanska lektionen helt okej.
Men det var nog för att Robin och Adi stod och sjöng och dansade till "Buleria"-låten. För övrigt hatar jag spanska.
Min moster var ju här idag då va, med morfar och annan moster och deras kära mor.
Paket till syster Emma och tacos till oss andra. Kanske en kaka också.
Och så massa prat om söta pojkar, skola, gymnasieval och olikaheter.
Det är mys med en moster som är ett år yngre än dig, du kan prata om saker hon inte har en aning om. Du anar inte hur smart man känner sig!

Det här är ett väldigt onödigt inlägg. Jag ville egentligen bara skriva. Men vet inte om vad. Förlåt.

Tipsa dina barn

Jag var nyss inne på DN's hemsida för att kolla in dagens Nemi och få mig ett gott morgonskratt.
När jag skrollade neråt så såg jag den där artikeln "Sex råd att ge dina barn", typ.
Så jag blev lite instresserad och läste den.
Fy fan för vuxna!
För det första stod det "barn", alltså tänkte man barn i helhet. Eller okej då, "tonåringar", men i allmänheten. När man klickade sig vidare, då stod det "Sex viktiga råd att ge sin dotter", kunde ni inte skriva det från början?
I vilket fall som helst så bestod första bilden av en kondom, alltså "Ditt barn ska alltid skydda sig under sex, är det inte säkert på om partnern har könssjukdommar så är en kondom perkeft". Eh, lär inte all barn sig det jättetidigt?
Tips två; Förklara för ditt barn att det är viktigt att testa sig regelbundet för att se om man har könssjukdommar, man kan aldrig vara nog säker.
Men tänk om min tonårsdotter inte har haft sex då?
Hon kanske förlorar oskulden när hon är 42? Hon kanske bli nunna? Vafan vet ni. Alla blir ju faktiskt inte av med oskulden när de är tonåringar.
Tips tre; Ät folsyra. Även om din dotter inte är gravid nu så är det bra att få i sig B-vitaminer (som finns i ex broccoli och spenat) till när hon väl blir det för det förhindrar fosterskador.
Tänk om man inte vill ha barn då?! Eller tycker grönsaker är skitäckligt?!
Tips fyra; Kontrollera kolstrolet. Det kan förknippas med medelålders, överviktiga män.
Eh. . . Okej? Får en kvinna inte se ut som en man? Dessutom, i denna artikel står det om "äldre kvinnor som liknar medelåldersmän", vart tog vi tonåringar vägen?
Tips fem; Sov mycket! För lite sömn innebär så småningom övervikt, deprission och stress.
Jag tror faktiskt all tonåringar är deprimerade då och då och är grymt stressade, exempel nu i 15års ålder när vi ska in på gymnasieum och våra betyg kommer och så vidare. För övrigt, övervikt? Menar ni att om jag är hela 161cm så ska jag väga 45kg, annars är jag överviktig? Det är ju så era viktkartor ser ut.
Tips sex; Skydda dig mot solen! Det är ju ett bra tips. Faktiskt! För det kan, som det står, ge hudcancer. Problemet är att de tipsar om solskyddsfaktor, ändå har bruden på bilden solhatt på sig och är jättebrun. Eh? Då känns artikeln fördummande. Kan ni inte ha någon brud som håller upp lämpliga solskyddflaskor då? Nej nej. "Nu ska vi snygga till oss". Usch.

Ödet

Jag är tillbaka, nytänkande och kreativ? In my ass!

Jag tror inte på Ödet.
Så är det bara.
Jag vill inte tro att någon högre makt har bestämt ut exakt vad jag ska göra i mitt liv.
Något som styr mitt liv och väljer mina vägar, nej nej.
Jag tror inte ens på Gud, så hur skulle Det ha kunnat planera mitt liv så långt i förväg?
Nej. Jag har Makten över mitt eget liv.
All typ av makt.
Ni där ute som tror på Ödet måste jag också kunna tänka er Öde för andra.
Alla dessa människor i Twin Towers; Varför var deras öde att dö för att självmordsbombare hade för mycket fritid?
Alla människor i Thailand som drabbades; Varför ville någon ha just de där när Tsunamin kom?
Varför falkade tanten på ICA häromdan?
Varför? Varför? Varför?
Vad har de gjort för ont?
Vad har din farfar gjort som måste lida av cancer?
Jadu. Säg att ni tror på Ödet, fine. Men you gotta think outside the box. Det gäller ju andra också? Eller hur? Du av sex miljarder jävla människor. Nä.
Du styr ditt eget liv. Om det fanns en Gud som planerat ett Öde åt mänskligheten skulle väl det också vara "Hitta några lärlignar, gå runt i klänning i flera år och tvätta fötterna på folk". Sen kommer ju folk som skiter i det och helt enkelt ändrar på sitt "Öde".
Från början fanns ju inga industrier, så många språk, såhär många religoner. Alla djur fanns inte osv osv. Någon jävel fick för sig att göra en revolution någonstans och gav hö till hästar. "Åh shit det där skulle ju vara till mitt tak", "Nänä, inte nu längre. Vi sågar ner träd och bygger hus av det!", "Nej yao, din mamma!".
Hell yeah!

Motivation

"Hur uttalas motivation?
Måtivatjon.
Hm?"


Ingen motivation. Ingen ork.
Jag orkar inte plugga.
Jag orkar inte skriva.
Jag orkar inte läsa.
Jag orkar inte sova.
Och när jag lyckas orkar jag inte gå upp.
Jag orkar inte bli arg, inte säga ifrån.
Jag orkar inte stå.


När jag går upp på mornarna har jag en rutin.
Jag kollar snabbt igenom lite på datan eller ser på Nanny och dricker te, för att bli varm.
Sen klär jag på mig, hämtar hörlurar och mp3 och lyssnar på The Diray-Hollywood Undead medans jag sminkar mig. Får jag tid över åter jag mig en bra frukost. Om inte äter jag en macka samtidigt som jag tuperar håret. På senare tid försöker jag även föra en konversation med marsvinen som vi numer är adoptivföräldrar åt.

För övrigt vill jag ha lördag. Emma har sitt kalas och jag får se på bög-film på bio med mor, Monika och Monikas son. En av få pojkar som inte skadat mig på något sätt. Det känns bra.
På Emmas kalas ska jag vara utklädd och baka tårta och ge henne sin fina muffin-maskin som gör muffins utan värme, det är magiskt. Det magiska är dock inte att det är utan värme, det magiska var att BR sålde maskinen för 80kronor då den innan gått på 320, så generösa har någon/något aldrig vart. Nej nej. Snäll syster. Passar på att köpa paket när det är utförsäljning.
Men på senare tid har jag lärt mig att man ska inte vara generös. Man får inget tillbaka.
Man blir ensam kvar, lämnad. Alla försvinner.
Senaste personen var ju G som lämnade mig för en gravid fjortis på sin extra-skola.
Innan dess har jag ju ett ex-antal föredetta vänner.
Ja.



Måtivatjon missing

Hollywood Undead

Ja, jag är en groupie som hyllar ett av världens bästa band (Hollywood Undead) genom att lägga ut mina hela sex(!) favoritlåtar med dem.
För övrigt ska ni beundra Johnny Three Tears röst i The Diary samt Paradise Lost, inte snubben som sjunger refränger utan verserna, raowr -skicka hjärtan-
Jaja. Enough om dem.



Idag har vart en bra dag! Wow va?!
Helt okej klassråd, vi grillade på idrotten (läraren gav mig en tjuga att springa och köpa äpplen för så skrek han jävla veggie efter mig). Och SO'n var mys, fastän det inte blev så mycket gjort.
Lunchen var äcklig, matten gick fort, hemkunskapen var kul och maten där blev god. Hem och sova, handla chokladpudding och äta, hem och chatta med Hollo. Med lite tur får jag mig en promenad även idag med Slaven Sanna min.
Livet rullar på och nästan allt är som det ska vara.
Om det bara ville bli julafton.
Haha.

Positiva Tankar

Jag tänkte förbluffa er med att nu skriva om positiva tankar som finns i min lilla,lilla hjärna.
Jag hade tänkt ut så himla mycket bra saker, men nu i efterhand har jag glömt bort exakt allt jag skulle skriva och nämna.
Är det inte lite hysteriskt kul det där?
Att jag glömmer bort allt positivt som hänt i mitt liv?
Men jag kan berätta en positiv grejj här med mig, just nu;
Jag ska bli Sveriges första president!
På riktigt.
Börja skicka rösterna nu.

Och nu vill jag gå ut med Sanna och dricka jordgubbssmakande piss i burk och bli sådär äckligt kissnödig av det, som jag alltid blev förut. Och så kommer jag dansa regndans och skrika fula ord, jag bara vet det. Vet ni varför?
För nu är det höst, och grått och tråkigt.
Då måste ju någon göra alla klaga igen. Så. . .
Rösta på mig!

Hallelujah

Vet ni något jag är trött på? Förutom allt annat jag skrivit?
Mp3!
Jag hatar min mp3.
Den är liten och ful och man får fan inte in någon musik alls.
Jag måste byta låtar varje dag, för om jag vill lägga in en till låt så är hela jävla mp3'n för full så jag måste rensa.
Så, jag ska köpa en iPOD. Men inte än på ett tag. Men senare, när jag är lite mer rik och inte behöver mer pengar. Tills dess ska jag använda bloggen för att klaga. Hallelujah.


Jag vill ha en fin iPOD i rosa. Ja, rosa!
Fina fina iPOD.
En gammal vän till mig köpte en för ett tag sen med hela 16gb, skulle kännas väldigt bra.
Och den var tydligen väldigt billig för det, 1,5 bara. Men 16 är för mycket för mig, jag nöjer mig ju faktiskt med hälften, ja ditt matte-geni hälften är 8gb.
Men! I rosa!


Jag menar. Hur ska jag få in all min musik på en mp3 på 1gb. Precis! Det går inte!
Det gick once upon a time, men då var jag ung och dum och allt jag lyssnade på var My Chemical Romance så vem fan brydde sig då?
Nu har jag säkert 20 band jag vill ha in på mp3'n men det går ju inte för den är full.
3 band är ständigt på min mp3, de andra måste rensas.
Och jag vill kunna få in allt utan att behöva rensa dagligen.
Jag skulle kunna känna att "Åh fan nu vill jag lyssna på Lily Allen" och vips så är hon kvar i min playlist. "Jag vill kunna lyssna på the Wombats" och vips så är de där. För att jag slapp ta bort dem! Inte bara "Åh jag vill lyssna på Nine Inch Nails/Placebo/Hollywood Undead, för de finns ju redan där".

Old Things

Jag hittade ett gammalt inlägg jag sparat;


Att dela något med någon annan kan vara pest och pina, men också väldigt underbart. Att dela ett liv tillsammans är nog svårare än att dela på en 2liters Fanta. Det är säkert svårare att låna ut hemska minnen till någon, än att låta vännen titta på din Barbie. Det är svårare att visa vem man verkligen är till någon, än att följa strömmen och få folk att tro att du är någon du inte är. Det är nog svårare att älska någon precis som personen är, än att kanske älska halva och vela ändra på resten. Jag står naken och bankar på din dörr för att få komma in. Här är jag, ta mig som jag är. Jag står här naken och beredd på att du ska hata mig för alltid, men jag är villig att ta den chansen för du betyder allt för mig. Jag öppnar mig för dig, jag vill inte hålla något inom mig. Jag öppnar mig för dig, för du lyssnar och kanske förstår. Jag öppnar mig för dig, för jag hoppas att du ska förstå och älska mig lika mycket ändå. Jag vill inte flyta med strömmen. Jag är en bra simmare så jag simmar mot den, kan du tycka om mig ändå? Jag vill inte vara som alla andra. Det är så tråkigt och jag klär inte i brun-utan-sol och bikini, kan du tycka om mig ändå? Förlåt att jag inte kan vara som alla andra, det är bara inte i min natur. Förlåt att jag inte är som hon, jag fungerar bara inte på det sättet. Hoppas du kan tycka om mig lika mycket ändå.

Efterlyses

Hej jag är en liten flicka på 15 år som söker vänner bara rent av.
Jag tycker om film, musik, att skriva, litteratur, fotografera, design, pyssel och att rita.
Jag vill träffa en människa, eller gärna fler, att diskutera vrickade saker med och bara någon att prata med. Helst en pojke då jag oftast kommer bättre överens med dem, eller en mycket bra kvinnlig figur.

Eh, nej!
Jag hatar människor som söker vänner på det sättet.
Skickar in via tidningar och hoppas att de hittar någon att mejla/messa/skriva brev till eller chatta med. Hate you! Man kan inte bara efterlysa riktiga människor. Stå på dig och våga säg hej till folk du ser istället, mupp.
Men! Jag kan inte säga nej till att jag blir lite glad när jag läser 7åriga flickor som skriver in och säger hur mycket de älskar sina husdjur och vill träffa en flicka som också har en Hamster som heter Eva-Stina (typ). Men, nej!

För övrigt, när jag ändå håller på, så vill jag ge creds till mannen i mitt liv; Magnus Betnér.
Alla kvinnor vill ha en man som kan få henne att skratta.
Sen att han erkänner att män är slembollar som gör att kvinnor har det sämre i samhället, wow. Det är ju ett plus i kanten. En feministisk man? Det va ju lite nytt.
Och jag har ju redan fått en slängkyss av honom. Jajamen! Tror ni mig inte? Pff. .
Prideparad, jag stod på ett flak och tittar ner på myrorna på marken och ler stort när jag ser världens bästa komiker (Magnus) och han ler stort och jag får en slängkyss. Wiie.
När jag ändå håller på att prata om komiker så kan jag väl också hylla Jonas Gardell, Johan Glans och (ja mamma, va stolt) Henrik Shyffert, men jag vet inte hur sistnämnda stvar sitt efternamn, det är ju värre än mitt!

Andra karlar att hylla i den stora världen: Heath Ledger (Rest In Peace), Tim Burton, Danny Elfman, Quentin Tarantino och listan kan väl göras lång. .
Kvinnor i stora världen: Me myself & I. Drew Barrymore, Cameron Diaz, Uma Thurman

Och människor i mitt liv, bara för att jag blev så känsloladdad av att hylla människor:
Elinn, Anna, Christian, Cornelia (det trodde du inte va?!), Sanna och Sara.
De ytterst få människor jag känner att jag kan prata om allt med.
Och såklart, Dave, rest in peace.



Åh nej, nu blev saknaden för Dave så stor. Jag hatar när det händer.

Masken

Ibland, när allt går fel, så vill man bara gömma sig.
"Om jag blundar så ser jag inte er och ni ser inte mig", förlåt men det fungerar inte.
Jag syns ändå.
Vad ska man göra då?
Lägga sig under täcket och bara vänta?
Nej, jag funderar på att köpa en mask.
På riktigt!
Utsmycka lite fint och kunna gömma mig lite bakom.
Ska ha två.
En for happy moments.
En for sad moments.
Patetiskt? Ja. Dumt? Ja.
Det är rent utan idioti att köpa en mask.
Men vore det inte underbart att ha en och bara kunna sätta på sig den och ingen vet vem fan du är? Kepsar och stora hoodys med sjalar ändå upp till snoken itresserar inte mig.
Nej nej.
Det vore så bra att kunna kliva ut i en fin mask och alla vet att du är glad.
Det vore så bra att kunna kliva ut i en ledsen mask och alla vet att du mår dåligt.
Fast, jag lär inte införskaffa en mask no matter what.
Varför?
Den skulle bara hänga på väggen och skrämma mig.

Och vinnaren är. .

Jag är bäst.
Så är det bara. Whatever you say baby.

Det är ju så man ska se på sig själv! Eller hur?!
"Jag är bäst, högst upp i näringenskedjan. Du längst ner, suck on my toe bitch". Eh.


När jag inhandlade två böcker igår stod det i valet och kvalet mellan Dave Pelzer fortsättningen och en "Hur du får dig själv att må bra" bok.
Jag bläddrade snabbt igenom "Må Bra När Du är Ledsen"-boken och uppfann att allt sög.
Så självklart valde jag Pelzer boken som får mig att gråta som ett barn.
Men helt seriöst, att ha en bok som ska få mig till bättre känslor när jag är på botten där det bara stod trams är inget för mig. Likadant med de där "SJÄLVKÄNSLA NU"-böckerna. Usch!
Nej, jag har bestämt mig för att göra en egen "Må-Bra"-bok.





Tillgängnad:
Alla ni som tar åt er av det här där ute

Förörd:
Jag tröttnade på att må dåligt, här är resultatet.

Kapitel
1. Bli av med dina rädslor
2. Kämpa på
3. Choklad, pojkar och shopping
4. Hur du tar dig upp från botten
5. Testa något nytt
6. Våga tro på dig själv
7. Säg det här till dig varje morgon, repetera
8. Gråt inte! Skyll på alla andra

Har ni tillägg eller önskelås så kommentera.

Det är väl bättre istället för att förklara för läsarna varför de är som de är och att de kanske borde söka dyr hjälp hos en proffspsykolig. Gör the Candy metod; käka choklad och skyll på alla andra som bara lever utan att veta varför, they made me this way!

Show me what's right. What's wrong.

Det berör mig lite sådär varmt i hjärtat av att upptäcka hur omtyckt jag.

Den enda jag pratat med i skolan idag har vart David.
De andra bara sket i att jag fanns, idag igen.
Dessutom misslyckades jag ganska grovt med orienteringen idag, och fick bara VG- på SO-provet pga av att jag svarat lite på fråga två (vi skulle välja en fråga, läraren tyckte jag svarat på två) för att nå högre betyg, vilket gav mig ett minus i kanten. Tack Skallepär, jag gillar dig också.
På bussen såg jag den där killen igen.
Du vet han. Alla uttalar hans namn olika. Han du vet. Amen, hallå. Han som kränkte mig och gav mig massa rykten och totalt sänkte min självkänsla. Han som var kär i mig du vet. Just det, nu vet du. En ny man. Mannen på P som inträffade för hela ett och ett halv år sen. Jag gillade honom inte då, och gillar honom inte nu.
Han klev på bussen, tittade på mig, satte sig långt bak.
När vi gick av, självklart på sama station, väntade han tills jag klivit av bussen och gått en bit innan han steg ur.
Jag glädjer mig åt det där. Vad som kan hända på så kort tid.
Men vem försöker jag lura?
Jag är inte otyckt. Så är det bara. Det är inte jag. Gud vill inte att folk ska tycka om mig.
Förstår ni nu varför jag är ateist? Jag vill inte tro på en Gud som vill mig något ont.
Inget barn ska utstättas för smärta. Barn ska växa upp och vara glada. Ha en bästa vän och en mamma och pappa. Någon som älskar dem. Det hade jag. Men något gick väl fel antar jag. För under en period på fyra år nu har jag inte mått okej. Mot kvällarna dyker hatet upp. I skolan den där vetskapen om att vara utanför. På väg hem irritation.
Jag vill inte se barn leka och skratta och vara glada.
Jag vill, att om Gud straffar mig ska Gud straffa alla.
"Gud som haver barnen kär".
Jag vill inte behöva vara utanför. Känna hat. Ilska. Bli irriterad och bitter.
Jag vill le av glädje och känna mig omtyckt.
Jag vill kunna gå till skolan och veta att idag blir en bra dag.
Jag vill inte att folk ska stirra på mig eller ge mig kommenterarer för att jag inte är som de är.
"Hon har rosa hår och konstiga kläder, hon är emo"
Din lilla tönt du vet inte ens vad det är.
Du har för mycket fritid och du är kortare än vad jag är.
Säger jag något om deras kläder eller hur de är så är jag oförskämd och dum.
"De är normala" säger folk.
Så jag är onormal för att jag sticker ut?
Är det inte bättre att sticka ut och våga.
Nej tydligen inte. Jag blir ju aldrig nöjd. Jag vill vara den jag är, men ändå få komplimanger eller ett sött meddelande. Jag vill kunna ha vänner och kunna träffa nytt folk.
Jag blir lite socialt handikappad av det här.
Jag kan inte riktigt föra en konversation för jag blir så konflikträdd.
"Tänk om de överger mig som alla andra"
Jag orkar inte mer.

Can't buy me love

Jag trodde man kunde köpa lycka.
64 kr styck eller 99 för två på Bokhandeln i Handen.
Men tydligen köpte jag sorg.
Alla mina böcker handlar om våldtäksoffer, mord, misshandel, ätstörning, psykiska sjukdommar, massa fel, självhat eller utredningar.
Det är inte lycka.
Men när jag satt där på tåget med min favoritbok i handen (Ett Ufo Gör Entré-Jonas Gardell) och sa till Christians att "lycka kostar tydligen 64kronor" så log han så stort och bad mig nämna det i min blogg. Men nu sådär i efterhand så finns det väl inget bra med den bokserien heller?
Barn i Sävbyholm som mobbar och kränker varandra. Stackars Thomas Karsk som vid 12års-åldern hänger sig själv. Stackar Jenny som alla hatar. Lilla Juhu som bara vill bli älskad. Cilla och Charlotte som är så poppis och Eva-Lena som är så vuxen. Erik-Med-Flinet som våldtar Jenny när hon är medvetslös så hon blir gravid. All självhat.
"Sanningen är att Askungen lät avrätta sina elaka styvsystrar och styvmoder så fort hon fick chansen, prinsen våldtog Törnrosa när hon sov och Rödluvan blev uppäten av vargen och blev vargbajs", bara så ni vet.
Sävbyholm som ska vara paradiset på jorden, men som är helvett alla växte upp i. Förorten i utkanten av Stockholm. Nej, lycka går inte att köpa för pengar.

Kärlek kan du inte heller köpa för pengar.
Det bara är så, ingen vet varför.
Ändå är det så många som gifter sig med en rik gammal gubbe och väntar på att han ska dö.
Det är ju sött, att de väntar menar jag.
De kunde ju förgiftat hans mat och fått pengarna snabbare.
Du kan köpa massa saker och prylar för pengar. Sex. Och till och med människor går att köpa! Djur också. Men de är ju inte lika viktiga säger folk. Ändå har någon något emot känslor.
Just nu är jag lite beroende av att vara lite omtyckt av någon, för det är jag ju inte.
Det går ju bara inte.
Så, mina pengar får gå till något annat. . .

du är lika fejk som en horas leende mot nästa torks

Alla mina "manliga förhållanden" har vart ju wasted time, så nu ska jag göra en Patrik-Ekwall-CryOut och fråga "vem ska ta ansvar för det här?!".
Mitt handlar dock inte om porrsurfning och att min ekonomi inte räckte åt, nej nej.
Mitt handlar om, just det, killar. Eller svin. Kalla dem vafan ni vill.


Jag förstår inte den där lilla grejjen som ska kallas kärlek. Jag vet inte om jag någonsin vart kär i en människa. Eller om jag bara älskat den där känslan av att någon annan tycker om mig. Eller att jag kanske bara är kär i kärleken.
Jag vet inte.

A var den där första killen som gillade mig, någonsin. I alla fall som jag kunde säga "men hey jag tycker om dig också" till.
Jag vet att första gången jag träffade honom var jag liten, jag hade tvåfärgat skabb-hår och lyssnade på My Chemical Romance. Han var kompis med Sanna, och vi hade bara chattat. Fastän vi gick i samma skola och skit liksom.
Då var det max Februari.
När mamma fyllde år (4 augusti), kom pojken hem från ett helt sommarlov i typ något random land. Klockan halv tolv träffades vi utanför min dörr och bara pratade tills klockan slog två, han hade nämligen bara sagt till sin pappa att han skulle ta lite frisk luft.
Vi fortsatte träffas, nästan varje dag. Pratade i skolan, umgicks på helger, han kom förbi mig varje dag efter sin träning.
Dagen innan hans födelsedag så gick vi ut igen, sent på kvällen. Nej, okej; det var inte sent-bara jättesvart. Vi gick mot gravfältet och satte oss där. Pratade mest, han försökte skrämma mig med mördarclowner, problemet var att han själv blev rädd.
Då, utan förvarning, kom den där kyssen. Jag vet inte från vad eller någonting. Men det var så mysig. Det var bäcksvart ute, så jag såg hans konturer only. Men man la märke till att han blev generad, för han blev varm.
Vi pussades massor, och ibland undrade man "är det här A eller en mördarclown".
Vi fortsatte träffas eftersom, ganska länge till och med.
Vi var dock aldrig tillsammans, men det behövdes inte.
För, vem bryr sig?
Någongång i typ November var jag hos A och vi skulle över till hans kompis, när J knackade på dörren och steg på. Alla vi tre gick "kompisen" och där busade jag o J ganska mycket, jag och "kompisen" också, dock inget perverst bus som ni kan tänka er utan typ "hej jag tar din mössa försök fånga den", för alla njuter ju av att vara ett huvud längre än mig.
I välket fall som helst,
dagen efter denna händelse så fick jag J's msn och vi började chatta, när jag skulle ut bad han om mitt telefon-nummer och ja han fick det. Vad kan han va för mördare, jag träffade honom ju igår. Vi messade hela dagen och min promenad med Sanna blev för en gångs skull ovanlig, jag hade en söt pojke att messa med.
Ja. Mot kvällen när han frågade vad jag gjorde så är man ju snäll och frågar honom detsamma.
"Sitter och tänker" svarade han.
"På något speciellt?"
"Ja. Jag tror jag är kär"
"Håhå, jaså who's the lucky one?"
"Du. . . "
Sen kom inga mer mess fram. Min stora tanke var "whattafakk vi träffades ju för första gången igår. Eh?" Men, så var det. Och han messade kärleks-mess till mig en hel vecka. På lördagen träffade vi, vi drog och käkade kebab med A. Fast, vem bryr sig egentligen? Kebaben dög inte för mig, jag drack cola och käka äpple som den coola vegeterianen jag är.
Hemma hos A pratade jag och J väldigt mycket, och det blev sådär jättepinsamt för J satt på en stol bredvid A (som höll på med datan) och la huvudet mot hans skrivbord och tittade på mig och log. I en timme. Jag kunde inte titta på honom, för då blev jag röd. Jag kunde inte se på vad A gjorde, för då såg man J ur ögonvrån. Så jag ställde mig bakom J, och började pilla med hans hår. A satt och flinade för sig själv. När jag slutade pilla med J's hår rufsade han till det om och om igen för att jag skulle fortsätta. Klockan halv tolv ringde mamma och sa att eftersom jag inte har någon nyckel måste jag komma hem nu, för de låser dörren för de ska sova. Där sabbade hon the perfect day. Nej mamma, det gör inget. Jimmy följde mig hem, för när jag inte skulle va kvar ville han också gå.
Han följde mig hem, och utanför A's port tog han min hand och höll tryckte den hårt mot sin dessa 100 meter som skiljde mitt och A's hus från varandra.
Utanför bad han mig stanna lite.
Han höll om mig, la hakan på mitt huvud (för han var ju så lång) och gungade från ena sidan till den andra med mig i sin famn och viskade hur otroligt söt han tyckte att jag var.
Då, pirrade det i min mage.
Då, var jag världens lyckligaste.
När jag kramade honom hej då så gav jag honom en puss på kinden, men han dröjde kvar lite längre, så han fick en snabb puss på munnen. Mjukare läppar har jag aldrig vart med om.
Det var som att pussa på någons kind, sådär mjukt och älskvärt.
Sedan messade han mig hela natten och berättade hur otroligt mycket han tyckte om mig.
Idag, är både jag och A samt J dödsfiender verkar det som.

Tyvärr, är jag så dum att jag saknar den där lördagen.
Det var nämligen en av de bästa dagar jag vart med om.
Det var så mysigt och underbart, älskvärt och sött.
Jag mådde så bra och kände mig så omtyckt.
Jag bara önskar, att den dagen kan komma igen.
Men kanske med någon annan.
Med lika mjuka läppar.
Och samma underbara ögon. .

I wish I was born with more middle fingers

Ibland så stör jag mig väldigt mycket på mänskligheten.
Hur folk kan vara så desperata efter uppmärksamhet.
Inte bara det där med utseende och "titta på mig, titta på mig".
Utan folk som faktiskt köper sig vänskap.
"Men om du får en glass så vill jag sitta med dig på svenskan."
Herregud, skaffa dig riktiga vänner!
"Om jag säger hej till dig i korridoren så kan väl du säga hej till mig så jag blir lite poppis, du får en tia"
Tror du verkligen att det håller?!

Vänskap har alltid en negativ grej i sig. Alltid något, men alltid olika.
Antingen tål den inte allt, eller kanske har den helt fel humor. Jag kanske råkade säga fel sak vid fel tillfälle, eller sa att den där klänningen var ju inte alls fin. Kanske är det avståndet. Kanske tröttnar man. Kanske finns det ingen anledning, utan man blir bara lämnad.
Alla blir lämnade någon gång. En del mer än andra. Men alla blir det någongång.
Och i dessa stunder önskar jag att jag hade fler långfingrisar än jag har, två räcker inte. Inte alls.
Inte någonsin. Inte ens om det bara gäller en sådan sak att du kanske glömde säga en sak till en vän, två räcker inte.
I Marabou-reklamen säger de "Hur många rutor gör dig glad?".
Jadu, Candy. . . "Hur många fuck you-fingrar gör dig glad?"
Hur många fingrar gör mig glad?
När jag inte når rätt betyg vill jag ha minst tre.
När jag blir lämnad vill jag ha tio.
När jag blir dumpad finns det ingen siffra.
När det inte blir som jag vill, vill jag ha fyra.
När jag glömmer något, vill jag också ha fyra.
När jag missar bussen vill jag ha fem.
När jag gör mig illa vill jag ha för många.
Och jag vill lära mig nya fula, och äckliga, ord.
Fuck you duger inte längre. Go Fuck A Toaster & Turn It On är så last year.
Fekalvomera kan alla numer, runkbulle också.
Massuppfittade helvete är uncool och Perkele är fult.
Grankotte är elakt och Sablar fult.
Järnspikar, satan i gatan, sablar och attans också är hemskt.
Svordommar och middle fingers efterlyses, vill du inte ha dina så skänk dem till fattigt folk.

Man kan sudda bort alla misstag i hela världen

"Mamma jag har målat en teckning, men jag valde lite fel färger så hennes ansikte passar inte in i bilden"
"Då är det dags för dig att få ditt första suddgummi, med den här gummibiten kan du sudda bort alla misstag"
"Alla?"
"Alla i hela världen"
Och här är jag nu, tio år senare och vill fortfarande sudda ut allt ont i världen. . . Så jag lyfter på handen och med en enkel knyckning. . .
"Taget ur W.I.T.C.H-Magazine"


Jag vill ha ett magiskt suddgummi som suddar bort precis allt jag någonsin gjort fel i mitt liv.
För det där "man lär sig av sina misstag" stämmer inte det heller.
Vad har jag lärt mig?
Att jag är bäst på att säga helt fel saker vid helt fel tillfällen, att jag alltid säger vad jag tycker, att jag bara gillar idioter, man kan inte flyga, på is skrapar man upp huden, man ska inte gå för nära klippkanter-man kan trilla i vattnet, säg inte så till den personen, berätta inte att jag tycker om honom för han lämnar mig snart, var inte sådär blablabla.
Man lär sig ju ingenting.
För nog fan gör jag om samma misstag om och om igen.
Jag faller för en ny idiot och säger "jag gillar dig" och inom snar framtid är han borta.
Jag tyckte inte om henne så jag sa helt fel saker vilket gjorde att mina egna vänner gick emot mig.
Jag tror fortfarande att man kan flyga en liten bit om du tar i med rätt kraft och några snabba vindtag. Men icket!
Vet ni vad som är så lätt med en blogg i jämförelse med en dagbok?



Man behöver inte sudda. Det bara är så lätt. I en dagbok bevarar man alla minnen eller så bränner man upp dem. I en dagbok skriver man med bläck för att inte kunna sudda, att skriva med blyerts är ju som att lura sig själv-det kan försvinna. Man sitter och gnager på blcäkpennan och tänker "hur är det jag känner". Men jag sitter ju inte och gnager på tangenterna och undrar "gjorde jag verkligen rätt där?". Med en blogg behöver du aldrig sudda. Du bara trycker på delete. Det är ju ändå inte att sudda, det är ju faktiskt att delet'a. Man bara tar bort. Ingen ansträngning. Markera tryck på delete.
Eller välj "redigera inlägg" och radera alla blogginlägg du någonsin skrivit. Precis som jag.
För jag vill inte veta vilken idiot jag har varit.
Jag har det i bakhuvudet. Var det storhjärnan som lagrade alla mina minnen, Cecilia?
Därför är det puts väck, och hej och välkommen my new offensive statement(s)

Kvinnlig instinkt

Under ett par veckor nu, det vill säga sedan skolan började, har jag inte haft någon sådan där ork som jag haft innan att stå inne med en mp3 i badrummet i 30 minuter för att få den där wonderful touch'en på min make-up och till mitt hår. Det säger nej.
Jag kletar på lite mascara och vänder huvudet upp och ner och sprayar i dåliga ämnen i håret så det står upp, på vägen till skolan så lägger det sig. Och om man inte riktigt är vaken ännu så är det en riktigt väckarklocka.
Men egentligen, varför står tjejer i badrummet i flera timmar för att sminka sig och fixa the perfect thing för håret? Vem gör man sig snygg för? "Men jag klär bara upp mig för mig själv" är det dummaste citatet jag någonsin hört. För så är det ju inte, right?
Om jag klär upp mig så är det ju självklart för att jag vill att i alla fall någon ska se mig.
När jag köpt nya kläder är det ju självklart att jag blir lite rörd när någon kommenterar dom, eller ännu bättre; säger att de är snygga!
Idag var första dagen jag stod riktigt länge inne i badrummet, det var en kvart. Wow va?
Jag sminkade mig svart och rosa och tuperade håret lite fint och hade en morgonstund för mig själv tillsammans med Placebo och Brian Molkos underbara röst.
Och vips var man skitsnygg.
Problemet är att när man är hemma efter en lång skoldag är man inte snygg längre.
Mascaran har klumpat sig, läppstiftet är borta, ögonskuggan är kletig och pudret syns inte.
Håret hänger ner i ansiktet på en och den superfina klänningen är blöt på grund av regnet.
Varför gör man sig alltid till besvär?
Vem försöker jag lura?
Idag ville jag vara fin för att jag var sådär lite ledsen och ville kanske ha en söt komplimang, och hell yeah det fick jag, men sedan försvann den där känslan och den hela kvarten av pain för att bli snygg var bortblåst.
Jag orkar inte. Jag har ingen att klä upp mig för. Ingen att vara sådär jättesöt så man bara svimmar för. Jag behöver inte vara trevlig för ingen pratar med mig. Jag behöver inte klä mig snyggt för ingen tittar på mig. Jag behöver inte lära mig gå i klackar för jag har ingen att visa upp dem för. Jag behöver inte sminka mig, för ingen kommenterar mina finnar ändå.
Så varför utsätter jag mig själv för allt? Egentligen? Jo, jag väntar ju också på the one and only som bara sveper förbi och gör så det kittlar i magen. För när han kommer vill jag kunna säga "wow" och han ska kunna säga detsamma till mig. Nej det låter inte logiskt, eller gulligt eller något sådant, och det ska det inte heller! För jag vet inte ens om det är så my twisted mind fungerar. Det är kvinnlig instinkt att vela vara snygg och vältränad och ha "the thing" som ingen annan har. Min "thing" är att vara kort och läpplös med klumpig mascara tydligen.
Det är ju bara så osexigt. Right?